Molleboll!

Idag har jag varit och träffat Moltas! Och det var helt superduperjätteroligt! Joakim har alltid sagt att Moltas var så stor och jag har svarat "äh, det var han inte alls..." Men nu är jag benägen att ändra mig. När han kom rusande till dörren och kastade sig över oss på typiskt Moltasmanér så var mina första ord "men vad stor du är!" Och det intrycket består, han är jättestor :-)
Och charmig! Jag krälade såklart runt på golvet och kelade och klappade och kliade. Han bökade precis så som jag minns och ville vara nära, riktigt nära.

Han var lika pussig som jag minns och överröste mig med pussar. Jag hade naturligtvis med mig godsaker, rå blodpudding och grisöron. Blodpudding hade han inte fått någon gång så det var nog ett kärt återseende från hans sida. Han hade inte glömt det vi tränat in:

En annan sak jag alltid höll hårt på var att han skulle titta på mig innan han fick varsågod och det hade han heller inte glömt:


Fast det var segt att slita blicken från blodpuddingen på golvet och behöva titta på mig :-)
Sedan gick vi ut en runda på gräsmattan och de gamla lydnadstakterna var det minsann inget fel på.

Jag körde igenom momenten i lydnadsklass ett och de satt som en smäck!

Summa summarum så var det underbart roligt att träffa honom igen och jag tjöt inte förräns i bilen på vägen hem :-) Och då var det glada tårar, han lever ett superliv och det känns fantastiskt! Jag får träffa honom så ofta jag vill och även tävla och jobba med honom om jag vill det.

Nu rinner dock tårarna igen (fånigt för det finns inget att gråta över) så nu ska jag sluta... Puss Moltas!