För ett år sedan

Tsunami. Ett ord som jag nog inte kände igen innan förra årets annandag. Jag kommer ihåg när jag och Joakim gick och la oss den kvällen. Då stod det på text-tv att ca 11 000 befarades ha dött. Vi pratade om det och förundrades över hur många som vara döda. Tänk så många anhöriga. Vi pratade om att julen aldrig mer blir sig lik för många, många människor. Föga anade vi då...
Jag visste att vi hade elever på skolan som var i Thailand över julen. I veckan efter kallades skolans krisgrupp samman då vi saknade två elever. Ett syskonpar. Det rådde febril aktivitet under flera dagar. Skolans krisgrupp, kommunens krisgrupp, länsövergripande krisgrupp. Medias rapportering. Vid ett tillfälle kom Tv 4 till skolan och ville prata med rektor. Kommunens krisgrupp hade en presstalesman och vi hänvisade till denne. Tv 4 gav sig inte utan trängde in på skolan och filmade. Någon intervju fick de dock inte. Men inslaget var med i Smålandsnytt på kvällen. De visade skolan och berättade att "här på Gröndalskolan saknar man..."
Något som både underlättade och försvårade vårt arbete var det faktum att eleverna hade jullov. Vi förstod att många skulle ha bearbetat det mesta till dess att skolan började. Samtidigt var vi ju direkt drabbade. Skolan hölls öppen, enl beslut i kommunens krisgrupp, mellan nyår och trettondagen. Församlingshemmet stod öppet från annandagen och långt framåt.
Vi kallade in all personal innan lovet var över och gav dem instruktioner om hur första dagen skulle se ut. Samling klassvis mellan kl 8 och 9.20 med information och samtal. Efter det var det upp till varje lärare att känna av eleverna. Vissa var väldigt ledsna, andra kände knappt de saknade eleverna. Präst fanns på plats, jag som kurator var tillgänglig och fick också ta en del. Klasskompisar till främst killen som då gick i åttan, kom ner och var ledsna och ville prata.
En annan sak som försvårade arbetet var ovissheten. Levde de någonstans? Vi var noggranna med att säga att de var saknade. Vi tände ljus på skolan för _alla_ döda, inte just för våra elever. Vi hade ingen minnesbok eller liknande. De var ju, trots allt, ännu "bara" saknade. 28 februari ordnade föräldrarna en minnesstund. Fortfarande var barnen dock "bara" saknade. Långt senare väcktes sorgen hos flera igen då de båda identifierades.
I tidningen på julafton hade släktingar satt in en minnesannons. "X och X, Ni fattas oss."

2001 var jag i Khao Lak på semester i två veckor. Jag har flera gånger under året tittat på mina underbara bilder därifrån. Som motvikt till det man sett i media under året. Känns underligt att ha varit där. Att ha badat i just det havet som tog så många svenskars liv.

Idag ägnas tv och tidningar och också mina tankar åt flodvågskatastrofen och året som gått. Ett speciellt år på många sätt. Ett år som också varit underbart. Året då jag och Joakim flyttade ihop. Året då jag fick visa mitt älskade Byxelkrok för Han med det stora H:et. Året då Han och jag förlovade oss. Ett år då jag fått uppleva riktig och underbar kärlek!

Ett speciellt år. Jag ser fram emot nästa.